Ramona

I Marta Söderbergs nya bok Ramona träffar vi en sextonåring som mått, och fortfarande mår, riktigt riktigt dåligt. Nästan så långt tillbaka hon kan minnas har Ramona haft ångest, känt sig fel och driven av ett vansinnigt självförakt skadat sig själv gång på gång. De senaste fyra åren har hon bott på olika behandlingshem och institutioner, där hon har brutit regler, rymt, smugglat rakblad, överdoserat läkemedel, blivit isolerad, men aldrig egentligen blivit friskare. Nu är hon hemma på prov igen, bor hos pappa och försöker vänja sig vid livet utanför gallret. Pappa förstår ingenting, men är ändå ok. Mamman däremot, Stella (Ramona vägrar att kalla henne mamma), är hon oftast väldigt arg på. Det grundar sig i att mamman när Ramona var liten lämnade familjen för ett fint jobb i New York och sedan dess har deras relation aldrig reparerats. Ute i verkliga livet väntar kompisen Lovisa, men hur funkar det egentligen att ta upp en vänskap som om ingeting har hänt, när den ena parten har högsta betyg i alla ämnen, är med i elevrådet och alltid verkar helt perfekt och den andra parten knappt vet hur man lever ett liv utanför lås och bom. Ramona handlar om att försöka bli frisk, men samtidigt vara rädd för att man inte vet vem man är utan svärtan.